Ur Systrar i lustgården
En turkisk eldros vaktar portalen
och lyser mig in i den gröna salen,
där jungfrurna stå i den himmelskas vård.
Nu dagen är liden och nejden förfriskas,
och aftonens sermo angelicus viskas
i Jungru Marie örtagård.
Av främmande riken äro de komna,
De knoppas, de blomstra, och tidigt de domna,
och regnet och frosten förgör dem så lätt.
Sen månader snöliljan sover i löken,
Corydalis vilar , den ädla fröken
av gammal gyllene Vadstenaätt.
Men nu är de ljuva bikternas timma,
och skönaste anlet av leenden glimma
och öppna i skymningens hägn sina flor.
När solen ej stinger och vinden ej larmar,
då suckar det tungt ur befriade barmar,
och doftsjäl åt doftsjäl sin söttma betror
Ur Humlor
Välkomna till min klöver
och listen kring min knut !
Tag allt ni vill och behöver
och svärma som jag och njut,
Så träffas vi sommarn ut.
Ni sörplar som besatta,
och därtill har ni råd,
ty ingen kråka kan snatta
och ingen mänska skatta
därhemma ert förråd.
Den sena lustgården
Än ligger jorden full av vår och syra
och ältar som en deg sin tunga gäst,
och genier flyga med förhållen lyra
som sunnansuckar genom hård nordväst
Jag vet en fattig lustgård vid vars grindar
ung sommar dröjde, tveksamt och försagt,
tills låset rycktes upp av himlens vindar
för sol och åska och all livets makt.
Min levnads liljkonvalj sprack ut vid Aron,
midsommarblomstret stod till sankte Per,
än knoppas liljan i mitt hjärtas Saron,
Jasminen blommar fastän Lars är här.
Nåväl, låt höstens nya färgspel blandas
med sommarfloret som för mig står kvar,
att jag må fullt och mäktigt samman andas
här i min lustgård det som är och var.
Och när ändock den stora frosten nalkas
som smular solens sista barn till stoft,
så låt mig känna, medan blodet svalkas,
det rika livet som ett nejlikdoft.